Igår fick jag mitt efterlängtade paket från Geilo i brevlådan!
Det har legat i ett skåp sen jag åkte därifrån i april 2004.
Varför? För att Sigrunn och jag inte hade varken varandras nummer eller adress.
Det har inte gått en månad utan att Sigrunn och de andra där borta i Norge vandrat förbi i mina tankar. Har saknat dem, tänkt åka upp och hälsa på, på vinst och förlust. Men tiden bara rinner iväg, man tänker att man ska men sen blir det aldrig av.
Sen en dag för några månader sen fick jag för mig att söka efter familjen på Facebook och till min glädje, där var dom allihop! Lyckan var gjord!
Kära Sigrunn ringde och gratulerade mig på min födelsedag förra veckan och berättade även att hon hade gjort de där handledsvärmarna som vi pratade om 2004. De hade legat i hennes skåp och bara väntat på mig eftersom hon inte hade haft någon adress att skicka dem till.
Så nu när jag äntligen fick paketet, höll jag det en lång stund och lät minnena skölja över mig.
Det kändes nästan heligt att hålla i detta nästan 7 år gamla paket!
Öppnade det lite i taget, vördnadsfullt. Innuti fanns rosa silkespapper och i silkespappret låg de, de underbaraste handledsvärmarna du kan tänka dig, med omsorgsfullt ditsydda pärlor i vackra mönster.
Behöver jag säga att tårarna inte var långt borta?
Tack Sigrunn!
Dom var verkligen jättefina//mum
SvaraRadera