onsdag, november 9

hoppningfilmer

Jag hade gjort ett så finst schema på saker vi skulle göra i huset denna veckan, men det gick i stöpen redan i måndags, då J egentligwn skulle kört upp till sågen och fixat hem fönsterfoder till ovanvåningens 5 gluggar medans jag var i stallet. Istället fick han tillkalla 3 killar som hjälpte honom plocka ner byggställningen, eftersom den behövde lämnas tillbaka nu.
Igår skulle vi hjälpts åt att sätta klart vindpappen i köket, så det är klart där tills isolerings-sprut-mojängen kommer. Nej, inte det, då var det en jätteviktigt hockeygrej som skulle kollas på, så då passade jag på att hälsa på Emma med familj, vilket jag vanligtvis brukar göra på onsdagarna, när det ändå är hockey.

Såå, nu ska vi se om vi kan få nåt gjort ikväll istället eftersom det inte är några matcher som ska ses eller någon som ska besökas.
Känner att vi m å s t e koncentrera oss på köket till 100% om det nånsin ska bli klart. Tänk va lätt det måste vara för alla dem som är gift med en snickare!

Nog med tråkigheter, nu vill jag visa lite småfilmer från måndagens hoppträning istället! :)
Efter söndagens snörpliga förlust på tävlingen i Sölvesborg, där jag blev lottad en riktig stirrig häst så, kände jag verkligen för en revansch!
Nog för att själva hoppningen i tävlingen gick bra, men jag va så inställd på att vi skulle rida runt felfritt, att jag slappnade av/missade hålla om i en halv sekund och då smet hästen förbi 6:e hindret! Att jag aldrig lär mig! A l l t i d 110% fokus på banan! Mitt besvikna tjut ekade i ridhuset, men sen red vi klart banan utan problem, till och med den otäcka oxern susade förbi under oss utan minsta blink! :)

Tyvärr lyckades jag inte få in den filmen, så jag kompletterar med den ikväll.

Jag har för tillfället en häst som jag farit av rätt många gånger pga hastig inbromsning före hinder (...) och är allmänt skeptisk till om man kan lita på hennes hoppförmåga alls om hon inte är på rätt humör.
Det var hon dock igår, för hon vägrade inte en enda gång och när vi hoppat sista gången visade hindret 95 cm! Och jag som inte är van att hoppa "så högt" och inte hästen heller för den delen!
Så när ridläraren höjde till den magiska gränsen av vad min nervositet egentligen klarar, dvs 1 meter, så var jag helt säker på att landa platt på rygg på andra sidan hindret medan hästen stod kvar och tittade förnärmat på mig på andra sidan. med blicken "Trodde du verkligen att jag skulle hoppa det där höga? Fnys!
Men inte då, hon seglade till min stora förvåning över vilket resulterade i ett glatt "tjihoooo!" från mig medans vi hoppar resten av studsarna i serien, kolla får ni se! :D