tisdag, juli 6

den spruckna kylaren

Detta var vad större delen av resan bestod av för J.


Vägen upp mot High Chaparall blev minst sagt snårig, lång och varm! Hela dagen var det dryga 30 C och gassande sol.
Vi började resan med att komma iväg en timme senare än utsatt tid. Vårt mål var att komma upp till 12, men ganska snart insåg vi att det var kört och satsade istället på 13.
Med endast några få mil kvar stannade vi och fikade, redan då såg vi hur mätaren var i topp.
I rondellen mot Värnamo, där alla hamburgerkedjor möts kände jag att det luktade bränt undefär samtidigt som J och han kastade sig in till vägrenen. Där kunde vi konstatera att kylaren var tom och måste fyllas upp med det lilla dricksvatten vi hade kvar, därefter var det bara att vända och köra upp till macken där ännu ett konstaterande gjordes. Kylaren var spräckt, helt paj och allt vatten rann rakt igenom.
Där började jakten på en ny kylare, men med min mobil gick det inte säkskilt smidigt att surfa runt bland Blockets annonser, så J gick runt och frågade macken och lite annat folk som kom från byn.
Tillslut fick han fram numret till en bildemontering, som givetvis hade stängt.
Mekonomen hade en ny för 1300;-, vilket var det absolut sista alternativet.
Vi fick även nys om en crossbana i närheten, där J såg en möjlighet. Motorfolk som motorfolk.

Efter dryga 1,5 timmens läsande, surfande, ringande och svettande fyllde vi på fullt och höll tummarna på att hinna till banan. Vi ömsom körde, ömsom rullade på småvägarna påväg mot ingenstans och var helt uppgivna efterson vi var säkra på att vi kört fel, när crossbanan uppenbarade sig likt en oas.
Där stannade vi i ett par timmar medan J knåpade ihop en tillfällig lösning med en gammal kylare från en helt annan bilmodell som passade sådär, som han trollat fram. Han mekade, donade och mekade lite till, men eftersom han inte hade några klämmor satte han fast den med straps. Ångrar nu att jag inte tog kort på denna funurliga Mac Gyver lösning! Alltså vilken karl man har! Vad skulle jag gjort om jag hade haft nån tafatt stackare med tummen mitt i handen? Då hade vi suttit där än! Eller så hade jag själv lagat det. Nöden har ingen lag..

Hursomhelst så funkade det och vi vinkade adjö till de snälla killarna som stannat kvar för att låna ut sina verktyg till oss, och körde mot bilskroten.
När vi kom fram var den ju fortfarande stängd och J var uppe och försökte hitta nån människa som visste något. Lyckligtvis kör en kille påväg till stranden förbi och det visar sig vara ägarens son och han lovar hjälpa oss fixa en kylare för 650;-, dyrt även det, men vad gör man, vi måste ju ta oss hem, för den tillfälligt strapsade lösningen lovade inga mirakel.
Han skulle återkomma under kvällen och eventuellt köra upp med den till oss.

Vi kom upp till High Chaparall tillslut, i den dallrande hettan. Har ju glömt berätta en viktig sak, vi har ingen AC i 940´n vilket är enormt jobbigt i sig i 30 graders hetta, men ännu värre när man måste sätta fläktarna på ökenvärmen för att göra vad man kan för att kyla ner kylaren..

På söndagen skulle vi ringa till killen en timme innan vi körde, vilket vi också gjorde. Planen var att köra hem 15, så hann man njuta av sista tävlingsdagen och plocka lite hemma.
Men nejdå, han var upptagen, så kl 16 kom vi äntligen iväg till skroten, då får vi ett sms där det står att han inte hinner, minst 45 min till. Det visar sig att han är på teater, vilket gör mig förbannad när man avtalat tid med kunder. J tog det mer piano och tyckte vi skulle vara tacksamma att han ville ta sig an oss på sin lediga tid, jo sant ioförsig, men mitt humör tillät inga kulturella småhandlingar som kunde skett vilken anan dag som helst eftersom teatern gick hela sommaren i byn han bor i! Morr!

Jag tjatade om att vi skulle åka till loppisen vi kört förbi på vägen dit, men J tyckte givetvis att det var en dum idé då kylaren kunde kollapsa vilken sekund som helst. Men snäll som han är, min man, så körde han dit, vilken i efterhand visade sig vara det bästa beslut han tagit på mycket länge!
När vi kom dit kikade vi runt lite, när damen som höll i det kom och sa att hon var där borta och stapplade ved, bara säg till om ni behöver hjälp. Sen gick hon, men kommer tillbaka lika snabbt. "Förresten, jag såg att ni har en Volvo, ni behöver inga delar till den?" Hur stor är chansen?

Det visar sig att hennes man som gått bort för en tid sedan var en riktig prylsamlare och hade i den gamla rivningsvillan hela vinden full av bildelar! J hittade inte minre än fyra kylare varav en var nästan helt oanvänd och passade perfekt!
Han fick låna verktyg och satte genast igång att meka! Under tiden kikade jag runt i den gamla kåken och hittade lite grejer av intresse som hon ännu inte hunnit sätta ut. Vissa saker gav hon sitt godkännade för mig att köpa, medan andra var sånt hon själv skulle behålla.

J och jag upptäckte även vilken fin veranda det lilla huset hade och såg även de vackra pardörrarna till, samt en extraruta, allt förpassat till vinden.
När vi under tiden J mekade, pratade med damen kom vi osökt in på om den kanske skulle kunna vara till salu? Den skulle passa bra i vår nyinköpta 20-talsvilla!
Jodå, chansen fanns och hon skulle återkomma!

Nu kan jag dock inte sluta tänka på blandaren till handfatet på toaletten! Två kranar på varsin sida, så sött och charmigt! Men huset ska väl inte rivas i rappet och om det visar sig att vi får köpa verandan så kanske det skulle kunna tänkas att vi även fick köpa blandaren.

För att återgå till kylaren så fick vi köpa den för 200;-, helt otroligt och vilken upplevelse vi fick på köpet! Kändes så skönt att kunna skriva ett sms till strulpellen på skroten att tack, men nej tack.

För att runda av, det börjar bli dags att nana, kan jag berätta att vi var hemma runt 22, utan några fler missöden. Lägger med några bilder på verandan. Ser kanske inte mycket ut just nu, men med lite kärlekfull renovering kommer de bli superfina!





2 kommentarer:

Mysan sa...

Vilken tur ni hade som hittade en söt tant istället för en lurpelle på en skrot. Känns ju bra att slippa gynna en gubbe som sätter teater före betalande kunder.

Kram kram!!

Skaffaren sa...

En sån karl ska man vara rädd om!
Jag ler igenkännande när jag tänker på vilka resor jag varit ute på.
Schysst glasveranda!