tisdag, februari 9

begravelse

Fina bror och favoritkusinbarnet.

Dagen började riktigt dåligt, hade sovmorgon och skulle få sova ända till halv 9 eftersom vi skulle på farfars begravning idag. Strax efter 8 vaknar jag av att J's mor och syster står och ropar åt varandra, den ena i hallen och den andra på övervåningen. Jag går upp en sväng och påpekar samtidigt att jag tänkte sova en stund till. De pratar tyst i några minuter, men fortsätter sedan i vanlig samtalston fram till 5 minuter innan jag ska gå upp.


Alltså, fatta hur irriterande det var! Hela morgonen blev förstörd tack vare detta! Jag skulle få en underbar sovmorgon, men näe! Och alla som känner mig vet hur irriterad jag blir när jag blir väckt innan väckarklockan ringer! Fy fan för att vakna på fel sida!

Inte nog med detta grymma uppvaknande, J hade missuppfattat tiden vi skulle va på Hasslö med 30 min, så när jag ropar att nu måste vi köra om 10 min, då sitter han i soffan och ska hinna både duscha, raka sig, fixa kläder och hår, på dessa minuter! SUCK!
Så det blev till att köra i 110 hela vägen ut till ön och som tur var kom vi precis samtidigt som familjen till kyrkan.

Jag funderarade lite där jag satt, vem är det som säger att man måste vara i kyrkan 30 min innan begravningen ska börja? Det betyder ju bara 30 min längre lidande och tåråterhållsamhet, medans kantorn gör allt han kan för att få tårarna att spruta, genom att spela den ena sorgliga låten efter den andra.
Jag genomled hela första delen av begravningen genom att sitta och tänka stenhårt på en bana jag red på en tävling för ett par år sen. Gjorde allt för att minnas den och slippa lyssna på orgel och präst, gjorde allt för att hålla tillbaka de irriterande tårarna, för har de väl börjat rinna så blir det bara värre!
Men när prästen började berätta om farfars liv och levene måste jag lyssna. Hon pratar som om hon känt farfar hela livet, och jag ler några leenden som snabbt övergår till en gråtmild grimasch, när hon berättar att han fick med sig pipan och jästpulverbullarna i kistan, hur han och farmor träffades, hur de gifte sig i Aspö kyrka. Allt så vackert berättat, precis som på farmors begravning. När vi ska ta farväl, spelar kantorn Anita Lindbloms "Spanska ögon" på klaviaturen och det var så vackert, och sorgligt!
Det är den delen jag avskyr mest med bergavningar, för det är alltid där jag och alla andra gråtmilda bryter ihop och börjar hulka så det ekar i kyrkan.


Elin mumsar ostkrokar.

Men nog om sorgligheter. Efter trevlig begravningsfika och gulledull med kusinbarn Elin hemma hos kusin Ramona, kör jag och J för att hämta ett akvarie hos en arbetskamrat.
Jag har svarat på en annons där han skänker bort både akvarium och alla tillhörigheter så som pumpar, mat & sand, ja allt utom fiskarna!
Väl framme inser jag att det är gigantiskt, 110*50*50! Men ju större desto bättre att hålla ordning och jag har ju alltid velat ha ett akvarium! Vi ska läsa på lite om det här hemma innan vi donar, sen ska expert-Richard komma över imon och titta lite med. Jag hoppas verkligen vi får igång en fungerande liten insjö här hemma!

Nej, nu blev det lite väl mycket, och dessutom vill J lägga sig, så jag får skriva om resten av dagen imon istället. Godnatt!

1 kommentar:

Anonym sa...

Vad kul att fiskarna kommer att få större nu. =) Om det nu finns några kvar. Jag ska ta med mig sugfiskar till dig nästa gång jag kommer ner till Blekinge. Det blir nog ganska snart. Kram Anna